Stora och viktiga saker kommer inte genast.
När vi ska göra en trädgård förväntar vi oss inte att där genast ska växa stora träd, att där i nästa ögonblick ska finnas vidsträkta gröna gräsmattor och välvande blomsterrabatter. När vi sår ett frö vet vi att det dröjer innan vi kan skörda.
När hönan lägger sitt ägg så vet hon, utan att behöva fråga, att hon tålmodigt ska ruva på sitt ägg i många dagar innan kycklingen kläcks. Hon stiger inte upp efter en dag och tänker, äh de blev till ingenting, onödigt att ens försöka. I lugn tillit ligger hon kvar fast ägget verkar lika orörligt som förut. När tiden går blir hon allt mer koncentrerad på sin uppgift. Hon lyssnar innåt och känner på sig att snart, snart kommer det att hända.
Så är det när vi har gjort vår önskan, när vi har satt upp ett mål eller när vi ruvar på en ide'. Låt det ta den tid det behöver. Var tålmodig. Ha tillit. Dina önskningars uppfyllelse är på väg. Den har startat i det ögonblicket du sände ut din första tanke och långsamt men säkert söker din skapelse sig fram till dej. För varje nytt skede, gör du den åtgärd som är relevant för att föra din tanke framåt men du skyndar inte utan bara tålmodigt utför din handling. Du vet att du kommer att nå dina drömmars mål.
I ena stunden är du på resa, och först när du är framme är du vid målet. Ena stunden är din vission inte där. I nästa ögonblick är den fullständigt närvarande. Var sak har sin tid att manifesteras.
Kortet säger: Var i tillit. Allt kommer till dej i rätt tid.

Den lilla fiskaren är oöverträfflig i sin iver.
Han har gjort sitt metspö själv. Grävt efter maskar i komposten. Han har själv gått den långa vägen ner till bryggan, bärande på burk och spö. Det är svårt att sätta den ringlande masken på kroken. Den är hal och kletig och kroken är vass. Så slänger han ut sin krok. Varje gång som flötet guppar kniper han ihop läpparna av koncentration.
Det gör inget om det inte nappar, den lilla fiskaren fortsätter ändå otröttligt att slänga ut metkroken. Om det nappar en löja eller en mört blir han överlycklig och stolt bär han hem den för att visa den till mor.
Den lilla fiskaren lär oss att det inte är resultatet som räknas utan äventyret. Vi behöver inte alltid sträva efter stora fångster. Vackra sommardagar är det skönt att bara njuta. Njuta av sommaren, närheten till naturen och livet själv. I vår resultat inriktade värld glömmer vi att vara i nuet. Vi glömmer att göra onödiga saker, sådant som vi gör bara för att vi tycker att det är roligt.
Kortet säger: Varje stund har ett äventyr i sig. Gå in i varje ögonblick med optimistisk iver.

Sommaren 2010 spenderade jag största delen av min tid ute på Kökar i Ålands yttersta skärgård. Det var en härlig tid, inte speciellt aktiv när det gäller mitt målande. Men personligen hittade jag tillbaka till mej själv och det syns i mina bilder. Där finns en harmoni och ett lugn som kommer sig av den harmoni jag kände när jag vandrade omkring barfota på de varma klipporna eller simmade flera gånger varje dag i de klara vattnen. Den här bilden ingår i en serie av åtta bilder. Sex av de bilderna är målade från en av Hällsöbornas egna småbåts hamnar. Här satt jag många kvällar och bara tittade. Bodarna var gamla och skeva men välskötta och målade i olika nyanser av rödmylle rött.
Jag har nu plockat fram dem och minnena strömmar över mej. Jag känner en längtan som får det att knyta sig i bröstet på mej. I mina tankar är jag tillbaka på ön. Jag hör ljudet av syrsor och vindmyllans dunkand hjärtljud. Jag känner dofter av nattviol och havstång. Jag ser framför mej de gröna ängarna, det blåa havet och de granitröda asfaltvägarna som ringlar sig mellan klipporna. Jag ser människorna.....
Vad ska jag göra med dessa bilder. De ligger i min skrivbordslåda. Jag vill dela med mej av bilderna och av upplevelserna.

Detta är den sista av de tolv första bilderna.
Människan är en varelse med mycket oro i sig. Vi är ständigt i rörelse och har en djup önskan att utforska världen. Redan det lilla barnet tultar omkring längre och längre bort från sin mor för att undersöka och se nya saker som ligger bortom det välkända. Samtidigt har vi en önskan att återvända till mors famn. Vi vill återvända hem. Stunden kommer alltid när vi plötsligt märker att vi gått vilse. Vi vänder oss om och allt känns obekant och vart vi än ser kan vi inte se något som skulle ge oss en ledtråd i hur vi ska finna vår väg tillbaka. Det lilla barnet rusar omkring gråtande efter sin mor.
Denna känsla är så bekant och vi kan uppleva den igen när vi som vuxen irrar omkring i livet. Vi vill komma hem men vi vet inte längre vart vi ska gå. Vi vet kanske inte ens vad det är vi söker.
Orsaken i vår förvirring är att vi söker något som finns utanför oss själva. Vi söker något tryggt och beständigt i den verklighet som bara har ett som alltid är, nämligen förändringen.
Den som bär sitt hem inom sig går aldrig vilse. Han är trygg vart än han befinner sig. Aldrig känner denna människa längtan att vara någon annan stans än just här och nu. Han är hemma för han bär sitt hem med sig vart han än går.

Pojken på bilden är i full aktion. Han formligen exploderar av energi. Blame Canada kommer från TVserien South park, vad som än sker, skyll på Kanada.... lite Cokis reklam Who cares, sätt upp ett antal fingrar, så många du vill.
Tonåringens uppgift är att göra uppror mot det som är föråldrat. Som en tornado drar han fram ofta hänsynslös och egocentrisk. Var än det finns en lag, vill han pröva den och var än det finns en gräns, så ska han gå över den. Han kan, han vet, han struntar blankt i vad som hör till etablissimanget. Han gör misstag, who cares, han gör bort sig, shit happens. Försöker vi tala honom tillrätta upptäcker vi att han har öronen fulla av hörlurarnas dunkande musik. Han prövar ständigt nya "moves" och faller han, gör han samma sak igen och igen tills han kan. Då prövar han en ny sak och det som just var en utmaning är "skit lätt"
Vi kan inte stanna kvar i tonåren. Det skulle bli kaos om alla levde i anarki. Samhället och situationer påverkar oss och formar oss till laglydiga medborgare i ett välstrukturerat system. Vi lämnar ungdomen bakom oss och blir snälla och försiktiga. Vi vill vara omtyckta och respekterade, så vi gör som vi borde och som andra gör. Om vi tillåter ordningen att ta över vårt liv, stelnar vi i våra uttryck och blir grå och beräkneliga. Tonåringen ser på oss och tycker vi är förstockade mammutar och papputar.
Kortets budskap: Var inte så strikt. Lätta på slipsen. Släpp ansvaret och lek. Om det går fel, vad gör det om hundra år. Lev nu, lev fullt ut.

Jag har ofta funderat på sagan om råttfångaren från Hameln. Var han ond eller god och vad var det som var sanningen bakom lögnen. Sagan hade i alla fall inget bra slut, inte för någon.
Lita aldrig på en flöjtspelare, han som spelar en vacker mellodi och säger följ mej. Ibland tar han skepnaden av en politisk ledare, präst eller guru, en vän, förälder eller till och med en älskad. Var helst någon med vackra toner säger: följ mej, jag har rätt, allt detta ska du få om du gör som jag, tänker som jag eller bara överlämnar dej till mej i blind tro... sätt händerna för öronen och spring för livet. Det finns ingenting mera skrämmande än en folkmassa som blint följer flöjtspelaren, utan att tänka, utan att ifrågasätta. Vart än flöjtspelaren för så följer svansen fördummad i extas.
Råttfångaren förde barnen in i bergväggen. Nutidens flöjtspelare kan lova lycka, makt, rikedom, himmelriket eller evig ungdom, men vi måste inse den uppenbara sanningen, att detta är lögn.
Vad än råttfångaren lovar, så kommer du att få betala. Du kommer att förlora. Hur än denna saga slutar så kommer det alltid att ha kostat dej barnet. Det inre barnet går in i berget och kommer aldrig ut igen. Flöjtspelaren stjäl ditt rena sanna jag som ser på livet med frågande klar blick. Han stjäl det som är du och klistrar en illussion framför ditt ansikte.
Kortets betydelse: Lyssna inte på den som talar vackra ord, tänk alltid själv och följ din inre röst.

Dagens kort är en bild från sagan om prinsessan som tappar sin guldboll i dammen och köper tillbaka den av grodan för en kyss.
När du gör ett kontrakt, en överensommelse eller mottar en favör, kom ihåg att allt har ett pris. Vi vet inte alltid vad det kommer att kosta och ibland står vi där och blir tvungen att kyssa grodan. Vi kanske ångrar oss att vi gick med på något så idiotiskt.
Men det är onödigt att gnälla över vår egen dumhet. Priset får vi betala trots allt. Så kyss då grodan utan att knota och gör inte om misstaget.
Sen händer det otroliga. Du kyste grodan och den förvandlades till en prins.
Så är det alltid. Om du är vänlig, betalar ditt pris med ett glatt leende och en komplimang, förvandlas alla grodor till prinsar. Ingen kan motstå en komplimang. Ett vänligt ord gör den fulaste, suraste och otrevligaste människa till sitt bästa jag. Ett leende smittar, och världen blir ett uns vackrare.
Kortets budskap: Tänk efter före, men om du gjort ett kontrakt och blir tvungen att kyssa grodan. Gör det av ditt hjärta och grodan blir en prins, för ingen kan motså en kyss. Inte ens en riktig groda.

Den lilla videungen ligger i sitt skyddande hölje och väntar på att våren ska komma med värme och solsken. Om den vaknar för tidigt dör den av kyla och mörker, men om den vaknar för sent, torkar den bort i sitt skal och orkar aldrig spränga sig ut ur sin slummer.
Så är det när vi har en ide' som vi går och bär inom oss. Om vi delar den med andra för tidigt, kommer alla att ifrågasätta dina avsikter och du mister lusten förrän du ens hunnit börja. Väntar du å andra sidan på att precis allt ska bli klart och färdigt, kommer orken att ta slut och projektet blir aldrig till.
Men den dagen när solen skiner och drivorna smälter, brister ivrigt alla knoppar. Videungen sträcker på sig och blommar till glädje för alla hungriga insekter. En sky av gula skira blomster på de kala spretiga grenarna är en ögonfröjd. Videts högsta syfte är att blomma.
Kortets betydelse: Detta är timing. Invänta, var beredd, men dröj inte för länge. När tiden är mogen agera och bli den blomma du var ämnad att bli.

När du är i en perjod av tillväxt, du har ett projekt eller ett åtagande som kräver snabb expansion, då är det viktigt att processen inte blir störd utifrån. Din indre röst behöver få allt utrymme utan att störas av människor som försöker överföra sina övertygelser på dej. Inga "borden" och "måsten" får tära på dina resurser så att tillväxten saktar in eller tar en riktning som inte följer din livslinje.
För att skydda den lilla plantan från yttre störningar kan vi be om att änglarna sätter en "ostkupa" över oss så att vi får växa i fred. Alla ord och avsikter studsar mot glaset och vi kan i vår skyddade atmosfär växa till den blomma vi var ämnade till. Eller sätt själv en skyddande mur runtomkring dej. Sök lugn och ro. Avskärma dej från etablissemanget. Strunta i vad folk säger och sköt ditt. Tala inte om dina innersta tankar utan håll dem inom dej tills de vuxit sig starka. Lägg en skylt på ytterdörren: Stör ej! Arbete pågår.
Kortet säger: Se till att du har möjlighet att växa ifred utan att störas av yttre omständigheter.

Måndag och utställnings dag. Jag har alltid lite magknip innan jag har mina tavlor på plats.
Jag får nästan varje gång känslan av att jag kunde ha gjort något bättre eller annorlunda. Jag kunde ha valt andra bilder, jag kunde ha haft flera eller färre. Ramarna kunde ha målats annan färg, lämnats omålade, eller kanske helt andra ramar. Jag får spunk.
När jag kommer till denna dag som är ett sorts bokslut på vad jag åstadkommit under året blir jag oftast förvånad: Var det faktiskt så här lite jag gjorde under året. Så ser jag på högen av alster som jag valt att inte ställa ut och jag konstaterar...eller så här mycket. Det finns ju en del som jag inte vill sälja eller sådant som helt enkelt inte passar in i detta sammanhang. Skulle jag hänga upp allt som jag suttit och hafsat ner skulle det bli ett sammelsurium av allt möjligt och det skulle verkligen kännas förvirrande och överbelamrat.
Nu har jag då alltså valt ut ett antal tavlor, plockat in dem i påsar och ska dra iväg genom stan för att sedan klockan fyra när kaffe-kundströmmarna börjar avta, klättra uppåt väggarna, för att försöka få alla konstverken att hänga så rakt som möjligt. Jag har gjort det ett antal gånger, så man kunde tro att jag har en viss vana. Wibox är ocså en liten plats och inget super-galleri var allt kritiskt granskas. Men jag har ändå lite rampfeber. Här finns möjliga köpare och det handlar om att godkännas eller förkastas. Vad kommer de att tycka?
Balansen mellan att måla vad folk vill ha och att måla det jag vill avbilda kan vara knivig. Jag valde inte medvetet att bli naivist. Jag målade dittan och dattan och sen plötsligt visade det sig att många tyckte om mina glada bilder. Man behöver inte vara psykolog eller konst-förståsigpåare för att veta vad mina bilder föreställer. De är lätta att ta till sig och färgglada och humoristiska med en enkelhet som är ålderslös och klasslös. Så jag målar naivistiskt, fast det egentligen är lite annat det som jag verkligen vill måla. Det är en kompromiss som jag kan stå ut med. Jag får öva mej att uttrycka mina tankar genom de uttryckssätt som är accepterade. Jag föredrar ju telepati fram om att tala ändå "ordar" jag varje dag för att göra mej förstådd.....så varför inte måla naivistiskt. Huvudsaken är att budskapet går fram.

Livet kan vara som att gå på lina. För endel är linan oftast spänd och rak. Då är det lätt att hålla balansen. Men ibland blir det knivit och då blir vi tvungna att "gå på den slaka linan". Då känns det skrämmande, särskilt om vi inte har någon livlina eller skyddsnät. Tittar vi neråt eller börjar anstränga oss av nervositet, då kan vi hastigt få stora skälvan, halka och falla. Ju mera vi försöker att hålla balans destu mera darr får vi i benen och destu svårare får vi att hållas på repet. Vi vinglar hit och dit eller kanske försöker krypa fram medan vi krampaktigt håller fast i repet. Risken är stor att vi trillar av och slår oss.
Men det gäller att ha tillit. Det gäller att ständigt vara fokuserad på var man sätter fötterna, rikta blicken framåt och modigt ta ett steg i gången. Gör det lekfullt och avspänt. Dansa fram på linan utan oro. Faller du, ja då är det bara att kliva upp igen.
Kortet säger: Dansa fram på livets lina under stjärnorna och den glittrande månen. Vad som än händer, gör det till en lek. Det gör inget om du faller. Det är bara att stiga upp igen.

Fiskaren lägger ut sina nät och han förväntar sig stora fiskar. Många fiskar. Han vet att havet är fullt och att det räcker till för alla.
När vi önskar oss något, när det är något vi vill uppnå, då ska vi förvänta oss att få allt det vi vill ha. Det finns ingen brist. Livet är ett ständigt flödande, det är ett överflöd. Att det bara finns en viss mängd av allt, utrymme, mat, arbete, ära, berömmelse eller kärlek, som bara räcker till för de som roffar åt sej eller tar först, och alla andra blir utan, det är en illusion. Det finns ingen brist. Det är vi själva som skapar orättvisa och som sätter gränser för vad vi kan uppnå. Havet är stort och det finns fiskar till alla de som ivrigt lägger ut sina nät och ständigt förväntar sig fångst. Vi får bara så mycket som vi kan förmå att ta emot. Tänker vi oss små fiskar, då får vi små fiskar. Tänker vi att det inte är värt besväret, att vi får ändå ingen fisk, ja då blir vi utan.
Kortet säger: Släng ut ditt nät och förvänta dej stor fångst. Misslyckas det första gången, släng ut nätet igen på andra sidan båten. Det finns fisk, stora fiskar. Havet är stort. Så fortsätt att ivrigt sätta ut dina nät.

Dagens kort hör till gruppen Platser.
Jag har gett det namnet sju riktningar. Detta kort berättar för oss: När vi står inför ett beslut, ett steg som vi borde ta, ett val eller helt enkelt står här och nu och undrar, vart ska jag gå härifrån, vad ska jag göra nu.
Stanna upp ett ögonblick och Tänk i Sju riktningar. Tänk bakåt. Vad i mitt förflutna har gjort att jag befinner mej på denna plats. Är det något jag valt av fri vilja eller har jag låtit mej påverkas av vänner, omständigheter eller mina föräldrar. Tänk framåt. Vad kommer mitt beslut att innebära för min framtid, för mina barns framtid. Kommer mitt beslut att ändra min possition, kommer världen att förändras. Tänk åt båda sidorna. Vem står mej närmast, mina vänner min familj, mina arbetskamrater. Hur kommer mitt beslut att påverka dem. Tänk neråt. Står jag på fötterna, är detta som jag har för avsikt att göra, realistiskt eller svävar jag i en dröm. Tänk uppåt. Rikta en fråga till din andliga ledare, vad skulle han eller hon svara. Men till sist, lägg handen på hjärtat och blicka inåt. Är detta något jag vill, är detta något jag verkligen tror på. I såfall.....ta ett djupt andetag och stig in i ditt medvetna beslut.

Det sägs att det finns bara en sak som är oföränderligt, alltings obeständighet.
Haren på bilden går från sommar till vinter i ett enda ögonblick. Den skuttar ett varv kring livets träd och årstiden har växlat.
Vi kan inte hålla kvar nuet. Vi kan bara slappna av i det ständiga flödet av återkommande Nu. Varför skulle vi sörja sommaren som varit, eller önskar att vintern redan var över. Det förflutna finns inte mera och det som ska komma existerar inte ännu. Nu är det höst och vi ska glädjas över allt det underbara som hösten innebär. Vi vaknar på morgonen i vackert dis, när världen är full av magi. Vi låter våra lungor fyllas av ren sval luft mättad av dofter av jord och fukt. Ena dagen rusar havet mot oss i väldiga skummande vågor, nästa dag ligger det spegelblankt med tunn isskorpa vid strandkanterna.
Acceptera nuet som det är men var också medveten om föränderligheten. En varm sommardag ska du veta att det kommer höst och i den mörka kalla vinternatten ska du tröstas av att det snart är vår.
Man frågar sig ofta, varför lever vi här i detta kalla mörka land. Kortet säger det är kontrasterna som vi älskar. Ytterligheterna gör det lättare att urskilja. Ljuset är ljus och mörkret mycket svart.
Kortets budskap är. Var ständigt närvarande i det föränderliga nuet. Det kommer inte i repris.

Detta kort motsvarar hjärter Ess i kortpacken. Det är det högsta och det lägsta kortet och i min "tarrot" packe hör det till serien "personligheter".
Ingen jag ännu mött har kunnat låta bli att reagera på detta kort. Jesus fortsätter att uppröra känslor, positiva eller negativa allt enligt personens egna erfarenheter. Jesus är en stark symbol och det han står för har försökts att tolkats i tvåtusen år. Själv ville han kalla sig mästare. Han motsäger sig starkt att han skulle komma för att frälsa världen. Nej han säger att han har kommit för att tända en eld. Och eldfäng är han än i denna dag. I hans namn görs de grövsta brotten mot mänskligheten och i hans namn sker de ödmjukaste, kärleksfullaste handlingarna. Det är människans fria val.
Vad är det vi söker. Är det en frälsare som fråntar oss alla våra fel och brister, som gör oss fri från ansvar med vilkor att vi tror och tillber honom, eller vill vi ha en mästare som lär oss hur vi ska leva. Som lär oss att visa kärlek, förståelse och acceptans och som ger oss möjlighet att välja och ta ansvar för våra val. Vad är det jag vill vara själv. Vad är det jag vill uttrycka. Vill jag vara en mästare som föregår med gott exempel. Som utsätter mej för människors kritik och som vågar ta emot både sparkar och beröm utan att värdera, utan att rubbas i min övertygelse. Eller vill jag vara en frälsare som förklarar att ni har fel, tro som mej, jag vet. Om ni gör som jag säger kommer ni till himlen eller till och med har chans att bli lyckliga redan nu. Om ni inte gör som jag har bestämt att: "Detta är rätt!" som jag har forskat ut att: "Såhär är det!" så då gör ni fel.
Kortets betydelse: Sök din mästare, efterlikna honom eller henne och bli själv din egen mästare och en förebild för andra.

Min senaste bild Mormor sköter är inte en bild av mej själv, fast jag helt nyligen blivit mormor och ibland får äran att skuffa barnvagn. Jag har bara ett barnbarn och pojken Leo är oftast glad och bara ett enda stort solsken. Men känslan som jag beskriver är min. Att vara mormor är underbart och hur ungen än skriker, trilskas och luktar bajs, så är det helt fantastiskt. Där går man med ett löjligt leende på läpparna och säger: Hör hur stark röst han har. Han blir nog operasångare när han blir stor.....och vad duktig du är som pruttar! Ja, ja...
Gravgården i bakgrunden kan påminna oss om livets förgänglighet. Nyss var jag där i vagnen själv och vips är jag mormor. Vart tog tiden vägen.
Jag älskar gravgårdar. Speciellt nu i Allhelgona tid går jag gärna ut till gravgården och sitter i skymningen i stillheten. Jag har aldrig tyckt att gravgårdar är skrämmande. Min mamma älskar att pyssla med gravarna och tog oss med dit när vi var barn. Hon lärde oss att man inte fick ropa eller springa utan visa respekt för alla döda som ligger där på rad. Man fick inte heller trampa på de döda. För varje grav hon pysslade om berättade hon anekdoter ur deras liv. Där var farfar som var skomakare, farmor som hade 17 barn och moster Selma som visste namnet på alla i byn. Där låg min Far och Morfar nästan sida vid sida. Ibland gick vi till soldatgravarna. Jag läste på gravstenarna. Alla hade vackra namn och konstiga tittlar. Sjökapten, bondeson, fabriksarbetare, lärare, förvaltare och prost. Dödligheten är hundra procent. Ingen har någonsin överlevt.
Igår gick vi till gravarna och tände ljus, jag, mina barn, min ex-mans barn och hans nuvarandes barn från tidigare, alla en enda stor familj, mina-dina-våra-allas. Här i Ekenäs har jag bara en grav att besöka, mina barns far-morfar och far-mormor. Jag försöker hålla traditionen och berättar något vackert om dessa två. Morfar som var lagman och hjälpte oss så att vi fick Grabbsten och mormor som var så spröd och vacker och som ägde blomman som nu finns ovanför min säng. Sedan gick vi till minnesplatsen för de som är begravna på annan ort. Här satte jag ljus för alla de som gått hem. En av pojkarna frågade: ligger det människor där under jorden. Jag svarade: Nej bara skinnet och benen, det som blir kvar när människan går sin väg och inte behöver sin utslitna kropp längre.
På natten träffade jag dem. De kom till mej i mina drömmar. Nej de är inte döda och begravna. De har bara gått hem.

Vad är det som gnaver är den försra bilden som jag lägger upp i min dagbok. Den hör till min serie av, allt som allt, 72 "tarrot" kort, varav en del ännu inte är gjorda. Jag började måla dem för ca ett och ett halvt år sedan, efter att jag en längre tid funderat över att göra egna kort som jag kan använda vid guidning.
Guidning skiljer sig från att spå genom att man egentligen inte ser framåt i tiden, vad kommer att hända, utan det är mera en sorts rådgivning från guider, änglar, avlidna anhöriga eller till och med från Gud. Alla de traditionella Tarrot korten har ofta en fastslagen betydelse och de har även används i många olika sammanhang och jag upplever dem som "smutsiga". Jag vill ha nya rena kort med positiv och uppbygglig information. Så vad gör jag, jo, lagar egna.
Serien består av fyra olika teman. Sagor / myter, människotyper, platser / rum och Verb = händelser.
What's barging hör till sagor och myter. När namnet på bilden kom till mej visste jag inte vad det betydde. Jag visste inte ens om det fanns ett ord som "barging". Översättningen är min egen, Vad är det som gnaver.
Sagan är ju som tydligt, Prinsessan på ärten. Det handlar om att ligga i en skön säng och ständigt ha dåligt samvete för att personen inte gör det som borde göras, alltså stiga upp och göra. Man sover inte gott om man ligger på madrasser av dåligt samvete och prinsessan har legat så länge att ärtan har grott i pottan under sängen.
Kortets budskap: Stig upp ur sängen och gör det du kom hit för att göra.