Den jord.....
" Ja måsta stedi å skåda om hundn ryymber för de tå dö springer på jäälona" ropade Torvald till mej genom den öppna traktordörren. "Nej, svarade jag, men jag hittade ett vackert stenröse att fotografera" men då var Torvald redan på väg hemmåt.
Första huset på Brädarholmsvägen var Kassas Annas hus. Hon hade en Cembratall och bredvid tallen växte hennes ros, en av tusen varianter av den ljuva Midsommarrosen. Jag böjer mej ner för att dofta. Jag hälsar dej min barndomsby. Jag böjer mej djupt för att kyssa de rosor du värnar om, nu liksom förr.
" Ja noo er tö dåoli ti peed" Så säger vi här och dåuli är inte dålig utan duktig. Hur enkelt är det inte att förvirra sig i ord, när vi så säkert vet vad vi tror att de menar med det vi hörde att de sa. Språket var ju det samma men egentligen bara nästan igenkännbart för de andra som bodde utanför Törnrosas snåriga häck. Hur många gånger har de som lyssnat till mej snubblat över mina ord, hur ofta blev den egentliga avsikten oförklarad. " No får ne kåma å skåda på våår roso å."
"Dähär roso har vext jär så leng ja kan minnas" säger hon som har sett mej födas." Å skåda jär vexär e smoltrona, ta så mötsi ni vil ha." Kullen som har burit mej på mina första steg, jorden som bildat min ryggrad, betas nu av hästar med glänsande man och slängande svans. Brunnen som gav mej det flöde som fyller varje cell i min kropp och som var det klara vatten där jag tyngdlös flöt omkring i mitt modersliv, är nu fylld av tidens avlagringar och mitt första hem är inte sten på sten. Allting ska förgås, ingenting får blir kvar som lämar spår av våra mödor.....men rosorna doftar än.
"Dähär trä plantera ja tå ja va sju år"
När vi betraktar tiden, blir den påtaglig som trädets årsringar. Det som sås skall skördas. Det finns inte många kvar i byn men så många fler att minnas. Bredvid Maystins träd står, de gammla, de som upp till huset bildade alle'n av vajande hängbjörkar, som såg oss alla komma och gå. Vem var det som planterade de mossbeklädda björkarna med sina såriga stammar, röd av sprängticka. Vem är det som sågar dem till ved och kanske sitter en vinterdag med sina händer mot lågan som släpper trädets ande fri. " Å skåda va ja har eje" Ja, Maystin, vi har alla våra hemligheter. Och Törnrosornas by har många.
Här bor de som valt att stanna och de som såg sig om men vände tillbaka. Få var de som kom, de som korsade törnesnårens skyddande mur och fick tillåtelse att bli delaktiga. Byn vaktade avundsamt om sin identitet. Det var vi..... och de andra som bodde i Storgård, Blässas och kanske ända i Kållbyji. Vi var från Småholmi mitt mellan Skata å Brädarholmi.... och jag var Småholms Maria och du var min stora syster Sonja som lärde mej att säga S och balansera på sänggaveln. "Ije siter ja tå ja vil tänk, å så slipper ja krankka"
"Dähär roso fick ja åv te. Ho växt tete ve föusvädse" sa hon " Nä he stember int te na, na tokete rooso har ja alder hadd na" svarar den andra och jag skrattar. De vet ju inte att jag nu förtiden också börjat lyssna, inte liksom då när jag var barn, bara titta med min intensiva blick för att försöka förstå vad som döljer sig bakom orden. Jag vet ju nu att ingen ändå någonsin kommer att veta detaljerna, bara om någon lyssnar väldigt noga som människan så sällan gör. Och om ni visste att jag alltid skulle minnas, var det dessa ord ni vill att jag ska komma ihåg eller ville ni välja era ord med eftertanke så att alla skulle sucka, ja nog var de så kloka, nästan som Moster Selma.... eller vill ni bara vara er själva, en sommardag mitt i livet, ett helt liv bakom och resten av livet framför, men alltid tillsammans i tryggheten att höra till. "Ho er no ganska grann men ho er naliiti möulo."
Nå vad är det du ser min trogna.... är det en framtid eller bara ett eko som långsamt klingar ut. Att söka historia är att leta efter de som vägrar glömma, de som inte släpper taget och som fortsätter med vad de alltid gjort länge efter att sluttexten rullat färdigt och salongslamporna är tända över en mindre färgrik verklighet. Vi söker de som levt länge och hoppas att de fortfarande minns namnen och inte bara kringspridda episoder liksom skärvor av en exploderad glödlampa. I en by finns det alltid en som levt längst. Men när jag berättar att det är du Kalle, blir du förvånad.... "Ja tänk....så är det ju". Sen blir det inget mera sagt. Kanske finns det inget att säga.
Gul är Esters ros. Hennes hus står tomt men det finns alltid någon som vårdar rosorna också sedan döden tagit allt övrigt.
Är det faktiskt så, att när vi söker våra rötter, när vi försöker förstå vem vi egentligen är, så får vi söka bland mylla och damm som andas död och förflutet som inte mera är. Eller är vårt innersta kommet ur någonting helt annat. Av jord är jag kommen till jord ska jag återvända, men i jorden växer rosorna. Skall jag förstå jorden för att känna rosen eller är det rankorna den lutat sig mot medan den växte som har format stammen rak eller krokig och vem eller vad bestämmer när eller var på grenen blomman slår ut.
Allt det som finns runtomkring oss som är vanligt. Allt det som vi tycker är rätt och riktigt. När börjar vi ifrågasätta. När ska vi utmana våra betingelser.
Allting har en plats. Varje by har sitt mönster. Varje hus en grund och varje människa ett början. Men när blomman rycks upp och planteras om, är det då ännu samma blomma. Blommar prästkragarna vid husgaveln Mamma, med samma intensitet som den som står fri på ängen, eller är de lata och mätta och lutar sina gödslade stammar mot hemmet utan att sträcka på sina blomnackar för att utsätta sig för vinddraget bakom husknuten. Vad hade hänt med mej Mamma, om du hade valt att beskära mej och plantera mej i en cementkruka och sätta mej i raden av krukor med lagom mycket vatten och sol. Hur kan det komma sig att du istället för en ros fann en tistel.
