Det finns växtkraft här. I ett myller av grönska och fruktsamhet väller de fram..... de vilda....

... och de nästan tama.

Jag måste böja mina tankar bakåt, så långt att minnen inte blir mina egna.... Blomströms växthus.... var det där som allting började.... eller var det ännu många steg bakåt i min släkts historia innan jag hittar det första fröet till viljan att göra världen vacker. De Österbottniska händerna har alltid varit jordiga och nagelbanden fransiga, en sorgkant av arbete omöjligt att utplåna. 

Min mammas strävsamma väg kantas av blommorna. Det finns alltid tid.... att plocka blommor, att så, plantera och ansa... Vi andra får beundra, förundras och njuta.

Ta mej till ön säger hon. Jag vill se huset med de många minnen och jag vill sätta mej ner på klippan vid farstukvisten för att tänka på allt som var. Och vi paddlar varandra ut över de kända vattnen, förbi våra näckroskantade tummelplatser och de igenvuxna båtvikarna. Doften av solvarm sjö mättad av lera och sumpgas fyller våra näsor med nostalgi. "Titta där säger hon och pekar Där är Kaffepipens ö"

Varje ö har en hamn. Vi landstiger medan envisa flygfän klänger sig fast på våra svettiga kroppar och sticker in sina nålar i oss där huden är tunn. Vi kämpar oss genom snåren och söker bortglömda stigar. Och där i gläntan bland ruinerna växer den.... Midsommar rosen..... och plötsligt förstår jag. Det handlar om rosor. Livet självt handlar om rosor.

Och jag såg att det växte rosor överallt. De hade namn och invid varje ros växte det en historia. Rosorna byggde broar som överbyggde tiden och drog åtsidan förlåten så att jag fick se in i den gammla världen med berättelser och känsla av gemenskap. Rosen och minnen den bevarat, fick människors ögon att gnistra och sångerna och sagorna steg som sånglärkan om våren. Var detta porten till att finna vad jag söker. Sitter nyckeln till mina rötter, i doften från rosornas kronblad.

....och i rosornas by bodde människorna som  hade tagit till sin uppgift att vårda och beskydda varje enskild ros, så att allt vad de är, och deras berättelse om solen Chi Jehova, vattnet som är och rötternas djupa betydelse, aldrig skall glömmas och dö.

 

 

 

 

Mamma.... det är så hon är i mitt bröst, då jag tänker mej omkring.... och min pappa Levi som alltid fanns närvarande med sitt lugn och doften av piprök som slingade sig upp mot taket och sipprade in i våra tysta lekar. Det är Levis namn som finns i henne och som är med i varje berättelser, de sagor som är nästan sanna och de som bara vuxit fram ur ett flackande minne.

Nu är platsen tom vid hennes sida.... men blommorna växer än... de vita... de röda... och minnets blommor.

"Jag ska skänka några blommor, några rosor i din vård, och du må ej vara ledsen min kära...."

Men händerna som alltid vårdat och ansat som aldrig velat ligga stilla, fortsätter att röra, vidröra , beröra, för att förändra, för att göra världen en vackrare plats.

Hennes ivriga fingrar gräver sig ner i jorden, liksom för att visa vägen till rötterna. Hon bäddar blomsterbarnens sängar och lägger dem varsamt i den välsignade jorden.... och de är tacksamma. Tagetesen är tacksam, och Annas öga, Petunian är också tacksam och Flitiga Lisan....

Mammas blommor...... de är vilda..... och vackra.... och de breder ut sig. Varje blomma har ett minne, en plats var den är hittad, uppgrävd med bara händerna och förvarad ömt i en brödpåse eller en näsduk tills den hittat sin plats i mammas Eden.

"Jag har inte gjort något".... säger hon och ändå blommar de, överallt. "De bara sprider sig och jag hinner inte rensa bort ogräsen men de får vara. I år har jag inte ens satt potatis"

 

 

 

Ibland undrar jag..... är det här Finland, Österbotten.... där temperaturen i vinternatten kan krypa ner till minus 30....?

...och alla dessa örter.... Hur kan det komma sig att de finns just här... Har också vi av en slump, uppgrävts av vår Herre från en fjärran plats och godtyckligt placerats till att kämpa mot ogräs och kyla. Är min mammas blommor immigranter utan rötter som klänger sig fast av bara viljekraft vid den karga jordmånen.... men varför väller de ut i ymnighet och blommar av hjärtans lust. Visste också Chi Jehova att umbäranden och motstånd skulle göra oss starka och fulla av växtkraft om han planterar oss här i en ödemark bortom Hans himmelska lustgårdar. Å du trädgårdsmästare med gränslös vishet...