Jag kommer ihåg en upplevelse jag hade för några år sedan på en resa i Egypten till turisthelvetet Hurghada. Det var i januari och turisterna var få. Jag njöt i fulla drag av exotiska upplevelser, av god mat, dofter av kryddor och förgyllda statyer av döda faraoner.

På kvällarna låg jag naken i min säng med öppet fönster mot sammets mörkret och en ensam cikada sjöng i en buske under min balkong. Från en minaret några kvarter bort sjöng en böne- utropare sin entoniga sång, vakvee, vakvee, tycktes han mej säga vak upp, vak upp.

En eftermiddag kom en vind in från den oändliga öknen. Den började med ett rasslande bland ärt trädets torra ärtskidor och fortplantade sig i palmernas blad. Innan kvällen kom var havet ett fräsande skum och träden böjde sig långt ner mot marken. Jag gick ut i mörkret och lät mej fyllas av storm. Mina öron fylldes av sand och vind. Allt som fanns var stormen som överröstade böne- utroparen och cikadan och alla andra ljud.

Jag låg vaken hela natten och lyssnade. Mot morgonen kom lugnet och jag hörde cikadan igen. Hela natten hade den spelat men jag hade inte kunnat höra den när jag varit uppfylld och bortförd av stormens vrål.

Så är kärleken en spelande cikada och mitt inre en stormande öken.