Den jord som mina fötter känner......
Jag undrar vad platsen heter.... har den bytt namn eller heter den fortfarande hemma. Jag undrar.... om resan denna gång är mera till eller från, om mina fötter minns eller om det gör ont att gå de gamla vägarna. Jag undrar.....
Kommer jag ihåg.... kommer minnen lätt som sommarmoln eller kommer de med taggar och törnen. Vad väljer jag att minnas. Förfäderna, de som inte längre upplever, ser de på mina fåfänga försök att förstå, med likgiltighet eller kanske med förakt, Eller följer deras ögon mina steg med iver och nyfikenhet, från någon okänd verklighet.
Som en vind drar viskningar av det förflutna in. Sida vid sida går jag och min skugga. De möter mej.... alla de jag trodde att jag lämnat bakom.... igenom landskapet genom tågrutan speglar sig ett spökligt ansikte... det är jag....
Jag är här.... Jag är..... och varje por i min hud andas barndom. Mitt hjärta krumbuktar sig av glädjen över att vara på en plats där allting är bekant, inget är okänt, jag har känt det och jag vidkänner det.... och mina känslor blir vidare....
Så börjar vi vandra, du och jag, sniffa och snusa oss genom den Österbottniska sommaren.
Kommentarer
Trackback
