Min senaste bild Mormor sköter är inte en bild av mej själv, fast jag helt nyligen blivit mormor och ibland får äran att skuffa barnvagn. Jag har bara ett barnbarn och pojken Leo är oftast glad och bara ett enda stort solsken. Men känslan som jag beskriver är min. Att vara mormor är underbart och hur ungen än skriker, trilskas och luktar bajs, så är det helt fantastiskt. Där går man med ett löjligt leende på läpparna och säger: Hör hur stark röst han har. Han blir nog operasångare när han blir stor.....och vad duktig du är som pruttar! Ja, ja...
Gravgården i bakgrunden kan påminna oss om livets förgänglighet. Nyss var jag där i vagnen själv och vips är jag mormor. Vart tog tiden vägen.
Jag älskar gravgårdar. Speciellt nu i Allhelgona tid går jag gärna ut till gravgården och sitter i skymningen i stillheten. Jag har aldrig tyckt att gravgårdar är skrämmande. Min mamma älskar att pyssla med gravarna och tog oss med dit när vi var barn. Hon lärde oss att man inte fick ropa eller springa utan visa respekt för alla döda som ligger där på rad. Man fick inte heller trampa på de döda. För varje grav hon pysslade om berättade hon anekdoter ur deras liv. Där var farfar som var skomakare, farmor som hade 17 barn och moster Selma som visste namnet på alla i byn. Där låg min Far och Morfar nästan sida vid sida. Ibland gick vi till soldatgravarna. Jag läste på gravstenarna. Alla hade vackra namn och konstiga tittlar. Sjökapten, bondeson, fabriksarbetare, lärare, förvaltare och prost. Dödligheten är hundra procent. Ingen har någonsin överlevt.
Igår gick vi till gravarna och tände ljus, jag, mina barn, min ex-mans barn och hans nuvarandes barn från tidigare, alla en enda stor familj, mina-dina-våra-allas. Här i Ekenäs har jag bara en grav att besöka, mina barns far-morfar och far-mormor. Jag försöker hålla traditionen och berättar något vackert om dessa två. Morfar som var lagman och hjälpte oss så att vi fick Grabbsten och mormor som var så spröd och vacker och som ägde blomman som nu finns ovanför min säng. Sedan gick vi till minnesplatsen för de som är begravna på annan ort. Här satte jag ljus för alla de som gått hem. En av pojkarna frågade: ligger det människor där under jorden. Jag svarade: Nej bara skinnet och benen, det som blir kvar när människan går sin väg och inte behöver sin utslitna kropp längre.
På natten träffade jag dem. De kom till mej i mina drömmar. Nej de är inte döda och begravna. De har bara gått hem.