Detta är den sista av de tolv första bilderna.
Människan är en varelse med mycket oro i sig. Vi är ständigt i rörelse och har en djup önskan att utforska världen. Redan det lilla barnet tultar omkring längre och längre bort från sin mor för att undersöka och se nya saker som ligger bortom det välkända. Samtidigt har vi en önskan att återvända till mors famn. Vi vill återvända hem. Stunden kommer alltid när vi plötsligt märker att vi gått vilse. Vi vänder oss om och allt känns obekant och vart vi än ser kan vi inte se något som skulle ge oss en ledtråd i hur vi ska finna vår väg tillbaka. Det lilla barnet rusar omkring gråtande efter sin mor.
Denna känsla är så bekant och vi kan uppleva den igen när vi som vuxen irrar omkring i livet. Vi vill komma hem men vi vet inte längre vart vi ska gå. Vi vet kanske inte ens vad det är vi söker.
Orsaken i vår förvirring är att vi söker något som finns utanför oss själva. Vi söker något tryggt och beständigt i den verklighet som bara har ett som alltid är, nämligen förändringen.
Den som bär sitt hem inom sig går aldrig vilse. Han är trygg vart än han befinner sig. Aldrig känner denna människa längtan att vara någon annan stans än just här och nu. Han är hemma för han bär sitt hem med sig vart han än går.